Som vissa kanske har märkt så har min blogg vart ganska stillastånde ett bra tag.

Men nu tänkte jag börja om på nytt med en ny fin blogg (som systeryster designat).

Så om ni vill fortsätta läsa om mig och mitt liv så går ni in på MalinOsCrazyWorld.blogg.se

See yaa!

Haha...

Läste nyss på systers blogg om hur hon har hittat tillbaka till sig själv igen och hur hon innan gick på autopilot. Jag tror faktiskt att det motsatta har hänt mig, alltså jag hade hittat mig själv och var glad och nöjd med det. Jag är den jag är take it or leave it. Men nu helt plötsligt har jag gått in i samma roll som jag haft i tonåren, den blyga osäkra Malin är tillbaka och förstår inte varför? Skummt det där, men då är det väl bara att hitta tillbaks dit antar jag. För inte vill jag vara som i tonåren inte. Är ju inge kul att bry sig om vad andra tycker om mig, vill ju kunna visa vem jag är. hmm... Aja jag får väl gå på jakt och se om jag hittar mig själv drällandes någonstans i ett hörn. Kanske skulle ta och städa lite, kan ju hända att jag hittar mig själv under någon gammal tröja eller något... Menmen nu babblar jag bara eftersom jag inte har så mycket annt för mig.. så jaha, ha de så bra! see yaaa!

Ja den här veckan har jag haft fullt upp med att må dåligt och plugga! Men jag har även hunnit med lite dans! Ja, för första gången på snart 4 år så har jag tagit upp dansen igen. Åhh, jäklar! Vad otränad jag är! Jag har fortfarande träningsvärk sen i tisdags då jag hade ett 1,5 timmes pass. Förr höll man ju igång i 2-2,5 timme? Nått sånt typ 6 timmar i veckan eller nått... Så det var ta mig f*n på tiden att jag började träna igen! Jag förstår inte ens varför jag slutade med dansen, insåg nu hur mycket jag faktiskt har saknat att dansa. Det är hur härligt som helst, (I love it!) Så nu blir det dans på tisdagar som gäller och sen hade jag tänkt att gå och pröva på zumba i nästa vecka, sen kanske jag utökar det med att lägga till lite street också. Ni kan ju bara tänka er hur läcker jag kommer vara till sommaren ^_^*

Jag får nog ta och bo hos mamma resten av mitt liv verkar det som. Nej men helt seriöst, hur svårt ska det vara att få en lägenhet egentligen? Finns verkligen inga i den här staden... Det är ingen som kan tänka sig att skänka sin lägenhet till mig? Eller någon som har ett tips på hur f*n jag ska få en?

Den här veckan så håller vi på att studera småkryp på naturen. Ja vad ska man säga om det? Det småkryp som vi  fokuserar extra på är spindlar! Jag kan väl säga att jag är skit fånig som är rädd för dem. Seriöst de är typ 1-2 cm stora och jag skriker som en stucken gris när jag ser dem. Jag menar vad ska de göra mig? De spindlar som vi har här kan ju knappt bita igenom huden på en. Varför ska jag då vara rädd? Jag förstår inte, det är ju skit fånigt! Jag kommer ihåg när jag och Lelly var ute vid "pölen" (badställe) Och vi går in på toan som finns där och efter någon minut så tittar jag upp i taket av någon anledning och jag trodde jag skulle dö! Hela stället var invaderat av spindlar! (Jag skojar inte det var flera hundra som kröp runt där i taket) Så jag sprang skrikandes därifrån så fort jag bara kunde. Ja vad ska man säga om det? Att jag är en mes kanske? Nej, jag måste säga att det där med att vara rädd för ofarliga saker är bland det fånigaste som finns...

Jag har funderat lite på det här med att vara normal, vem är det egentligen som bestämmer vad som är normalt? Jovisst har väl samhället lite med det att göra, men är det rätt att man ska sträva efter att vara normal? Jag menar jag skulle aldrig kalla mig själv för normal, jag är Malin, jag är den jag är, det finns ingen annan som är precis som jag alltså är jag unik. Alla är unika på sitt lilla sätt så varför vill man då vara normal? skulle det inte vara väldigt tråkigt om alla fungerade på samma sätt, tyckte samma saker, såg lika ut? Det skulle ju vara hur tråkigt som helst.. Men det är ju bara min åsikt, jag tycker att alla skall vara den man är och inte låtsas vara någon man inte är. Man ska inte skämmas för den man är, man ska bjuda på sig själv och visa sitt riktiga jag! Att vara normal är inget att sträva efter. Jag är stolt över att säga att jag inte är normal och kommer aldrig att bli det..

Jag är jag så är det bara...

Jag och min syster har diskuterat det här med att det är så tabu med att säga att man är bäst. Men varför är det, det? Jag menar man borde väl ändå anse att man själv är bäst på att vara sig själv. Jag tycker att alla ska tycka att de själva är bäst och att man skall kunna säga att man är det. Man är den man är och det finns alltid något som man är bäst på, eller? Har jag fel?

Det är många som är skit duktiga på saker och egentligen vet de själva att det är skit duktiga min inte f*n vill de erkänna det! Folk borde ta och uppskatta sig själva lite mer och erkänna att man är duktig om man själv tycker att man är det! Man ska allt vara lite mallig om man är stolt! Jag menar härom dagen så skissade jag en skit arg hare på bilden, och jag vet att den inte är perfect och inte i samma klass som vissa andras teckningar. Men jag är faktiskt stolt över den. Så för att vara mig så var det skit bra! Sen får ju folk tycka vad det vill...

Menmen det vara bara lite tankar från mig så jag avslutar med att säga att jag är bäst!

Att vara sjuk är så tråkigt! Med min tur så blev jag självklar sjuk redan första veckan på terminen (jätte kul!)

Så det blev att vara hemma igår så att jag missade en föreläsning och en lektion, (suck) Så nu måste jag ta reda på hur jag skall ta igen det. Men det fixar sig nog skulle jag tro...

Ska i alla fall tvinga mig själv att ta mig iväg idag, så får jag sitta där och må dåligt!

Jag har hela dagen gått runt och trott att det är onsdag, men icke! det är ju bara tisdag! hm... vad tiden går långsamt... Menmen, imorgon är det i alla fall onsdag om jag inte har fel..?

Har nyss kommit hem efter att ha våldgästat Nathalie... ^_^ Hade det trevligt och det är alltid lika kul när jag kan underhålla den knasbollen.. (haha!) Var inne på affären och skulle handla lite mat och fika, så vi står alltså där vid läsken och jag frågar "Ska vi ta en soda?" *dunk* Pizzan jag håller i flyger ut ur kartongen och hamnar på golvet och vi båda dör av skratt! (Det var kul, tro mig) Så ja, vad ska man säga? Nathalie har den effekten på mig att jag råkar ut för konstiga (klumpiga) saker när jag umgås med henne... Men det var kul att träffas, det var som sagt ett tag sen.. Men känner att det blev lite kort med tid att umgås, men får ta och umgås mer en annan dag...

Jaha det var väl allt för mig just nu då! Ha en bra kväll/Natt!

Snart dax att dra iväg till skolan och ha natur lektion (yeeah).. Får hoppas på att det blir skoj.. Har ingen aning om vad vi ska göra, men jag lär ju få reda på det när jag väl är där... Sitter just nu och lyssnar massa musik och underhåller mig själv... Efter min lektion blir det att dra sig upp för backen för att träffa babydollis! Var ett tag sen, så de ska bli skoj... Menmen... tänkte bara att jag skulle hoppa in och säga hej..

Så, HejHej! ^_^

Dessutom ska ni få se något unikt!

En bild där jag! Malin! Faktiskt ler!

Det var ett tag sen jag la upp någon låt från min I-pod

Så idag föll slumpen på den här:

The Beatles- Twist and shout

Jag har funderat lite på det här med talang, det finns ju massor med folk som har en eller flera talanger.. Alla har väl en talang för nått? Eller?

Jag tror i alla fall att alla har någon form av talang.

Men då till den viktiga frågan, vad är min talang??? Jag har verkligen ingen aning jag är ju helt värdiglös! Eller nej nu tog jag kanske i lite, men det finns saker som intresserar mig men inte f*n har jag någon talang för det, jag har försökt (tro mig!) När jag var liten så höll jag på men gymnastik ett tag, och hmm.. vad lärde jag min där?? Jo jag kan göra en kullerbytta! Så det var min karriär inom gymnastiken det. Sen gick jag på konståkning och vad lärde jag mig där? Att göra åttor på isen och att åka som en boll, sen från ingenstans så la de ner hela konståkningskursen, jaha då var den karriären borta. Men jag får ju inte glömma bort att jag gick på teater i flera år och jag måste säga att jag var riktigt bra! Det bästa var nog den gången när vi spelade snövit och jag, som var en av dvärgarna, inte hann ta på mig byxorna innan vi tågade ut.. (hur kul som helst), kan ju tillägga att jag var typ 8-9? något sånt. Men självklart slutade jag på det också, vet inte varför egentligen, men jag gjorde det i alla fall...

Sen är det så här att jag alltid har vart intresserad av musik och jag har två musik genier till syskon, så självklart så villa jag prova på detta som liten. Och det gjorde jag också, jag började med att spela blockflöjt vilket gick hyfsat men jag tröttnade på det och ville ju egentligen spela något häftigare instrument (typ fiol ^_^)så jag slutade på det (Men jag kan nog fortfarande spela hoanho skulle jag tro). Så jag gick över till piano och hur gick det tro? Inte var jag något underbarn inte. Så eftersom jag var lite smått värdilös och tyckte att det blev tråkigt och jobbigt så slutade jag på det också. (Nu verkar det ju nästan som om jag är lite av en avhoppare... hmm..) Nä, men om jag ska gå vidare i min musik "karriär" så fortsatte jag med att drömma om att en dag stå på en scen och sjunga! Men ja vad ska man säga? var jag en bra sångare? hm.. näää! Skulle inte tro det. Men jag fortsatte ändå och gick i kör och sjöng hemma tills den dagen då mina drömmar gick upp i rök. Min underbara älskade syster sa till mig att jag jag lät precis som Aron Carter i crazy littel party girl när jag sjöng... Som 10-åring var det ett hårt slag och jag slutade helt med sången..

Sen får jag ju inte glömma dansen! Jag började dansa nån gång runt 10 års ålder, då jag (som alla andra) började på discodans.. Ja vad ska man säga om det? hm.. var jag bra? hm.. det kan man diskutera... Jag hade kul i alla fall.. Kommer ihåg min första danstävling som jag skulle vara med på. Jag hade laddat upp, skaffat "coola" discokläder, fluffat upp håret och hävt i en hel glitter-spray i håret och kladdat på massa glitter i ansiktet. Jag går ut på golvet när det är min tur, står och inväntar musiken och BLACKOUT! Jag springer förtvivlat bort från dansgolvet och sa att "jag ska aldrig dansa mer!" Men jag slutade inte om ni trodde det. Jag fortsatte med discon och la till par-disco och hip-hop. Sen slutade jag när jag började högstadiet. Såå... Då försvann dansen ur mitt liv (trodde jag). Av en "slump" kom jag in på dans på gymnasiet och jag tänkte "Äh! va f*n kör på!" Så då tog jag upp dansen igen. Men inte fasen hade jag talang för det! (haha) Men kul hade jag i alla fall.

Ja där har ni alla mina äventyr och vad kan man dra för slutsats av det? Ja, jag kanske inte har någon talang men jag har i alla fall försökt, och jag försöker fortfarande! Mitt nästa projekt är att bli världens bästa hockey spelare!*wink ^_^*

Men jag kanske ska tillägga att så länge man har kul så ska man göra saker som man blir glad och lycklig av, även fast att man saknar talang för det... Jag menar alla dessa bakslag har inte fått mig att varken sluta dansa, sjunga, hoppa runt som en galning, gå in i roller (mest för mig själv och syster), spela musik (även fast att det låter för j*vligt). Så länge jag blir glad av det så kommer jag fortsätta med det!

Och om jag kan underhålla folk med mina bristande talanger så är det ett stort pluss...