Jag orkar bara inte med folk längre... Särskilt orkar jag inte med folk som är så otroligt omogna och saknar sinne för att diskutera och istället sänker sig till sandlåde nivå. Seriöst jag vet att folk i min ålder är ganska så omogna men att någon som är i medelåldern ska va så omogen det är ju helt j*vla sanslöst! Snälla växupp nån gång, man kan inte gå runt och tro att man kan bete sig som en tonåring hela livet. Vuxna människor kan faktiskt diskutera, om man som vuxen inte kan ta en diskussion så är det något som är fel. Och jag kan säga att man inte heller avslutar mitt i en disskusion med att ge fingret till någon och gå därifrån. Man ska inte tro att hela världen kretsar runt en och att allt ska ske på ens egna villkor. Om du lovar något får du allt ta och hålla det! Det är faktiskt väldigt viktigt, jag kan säga att jag litar inte på folk i pricip  överhuvetaget eftersom jag alltid blivit sviken i hela mitt liv av en person som lovar och lovar men aldrig gör nått! Mycket snack och liten verkstad. Sen tycker jag också att man ska kunna erkänna sina fel och inte vända allt emot någon annan och lassa över allt ansvar på en annan person. Det är väldigt fegt och fel gjort.

Och vågar Aldrig mer säga till mig att "Sen skiter du i det , som vanligt!". Jag skiter aldrig i något, tillskillnad från dej som skiter i allt och alla och enbart tänker på dej själv! Jag är en person som gör allt för att alla andra ska vara glada och må bra, även fast att jag varken orkar och har lust vissa gånger! Men jag gör inte ett skit för att jag ska må bra och vara lycklig. Så säg aldrig att jag skiter i saker för det gör jag f*n aldrig!
Jag vill bara säga väx och se den verklighet som vi andra ser. Anledningen till att jag skriver det här isället för att ta det ansikte mot ansikte är just av den anledning att du inte kan ta en disskusion som en vuxen. Hoppas att du känner dej träffad och förstår att jag älskar dej, fast att du kanske inte fattar hur mycket du betyder för oss, som du har försummat under 10 års tid. Du har nog inte märkt det själv, men det har vi, det känns som att du varken känner oss eller tar del av våra liv. Kanske det är så att man måste skaffa barn för att du ska höra av dej, och bry dej. Jag är trött på att gråta efter att jag träffat dej. Jag veta att den du en gång var, kommer du aldrig mer att bli, det är synd, för vi saknar dej, vi saknar den du var, den som brydde sig och visa hur mycket vi betydde. Men det är numera bara ett minne som jag alltid kommer att bära med mej, av den person du var förr. Men snälla kom tillbaka! Du kan ju alltid försöka...